Historiska anteckningar vad gäller den andliga väckelsen med fäste särskilt i Välje och närliggande byar av Marby och Sunne socknar avgivna vid minneshögtiden i Välje d. 18 aug. 1963.

Då nu åtskilligt över de hundra åren gått sen denna art av väckelse tog form i församlingsbildande i vårt fosterland och sedan beaktats vid jubileer, har i regel varje historik, som skrivits, börjat med en återblick till just tiden för väckelsens framträdande; så och med denna redogörelse.
Redan 1700 talet uppvisar sporadiska exempel på andligen väckta och efter sina förhållanden verksamma personer oftast inom de högre samhällsklasserna, människor, som frimodigt bekände och tåligt utstod stora besvärligheter för sin tro på Herren Jesus.

Inemot mitten av 1800 talet kom en mera omfattande livsström, som sög med sig folk också från allmogen, ofta rätt så olärda men genom nyfödelsen klarsynta och i kraft av tro och andlig utrustning mycket starka och säkra i sin kallelse, som de uppfattade som direkt given av Gud att föra evangeli budskap vidare.

Men att ha samlas till religiösa möten med större eller mindre publik var i lag fr. 1726 förbjudet för alla utom för kyrkans prästerskap. Avhöllos sådana möten, kallade konventiklar, beivrades strax både dem som var förkunnare och dem som upplät rum för sammankomsterna. Oftast stannade bestraffningen med böter, ibland rätt betydande belopp, men för predikanten blev emellanåt fängelse ”på vatten och bröd” som de heter, ett straffsätt, som utdraget till mer än 28 dygn, skulle nästan anses som dödsstraff. Även landsförvisning förekom.

”Konventikelplakatet” hävdes 1858, men, därmed slutade alls icke förföljelsen mot de frikyrkligt missionerande troende. Länsmännen synes i allmänhet ha varit mycket villiga efterkomma prästernas önskemål att jaga och anhålla resepredikanterna, belägga dem med handbojor och ordna fångskjutsar genom provinserna till fängelserna. När dessa drog fram observerades de av ortsbefolkning och pöbel, som mötte upp och gruvligen skymfade dessa för dem helt okända och i sig själva ytterst fredliga och oförvitliga personer.

Den väckelsens eld, som börjat brinna, släcktes dock inte av yttre makter, istället bekände alltfler sin omvändelse och tro, föreningar och församlingar bildades, förkunnare ställde sig i ledningen, organiserade verksamheter bland inte minst barnen och blev alltmer vanlig lite var utöver Sveriges land.

Efter att den man, som bildat den första svenska församlingen för sin gärning blev landsförvisad av den dåvarande svenska monarken som bekymrad över väckelsens utbredning vände sig till biskopen i Lund med frågan: borde vi inte göra oss av med dem alla, så fick han svaret: ”Eras majestät, flottan räcker ej för denna emigration.” Den biskopen var av annan åsikt i dessa ting än präster i övrigt.

I Jämtland, såväl som på andra håll, kallades väckelsens folk ”läsare”, se, man läste bibeln och forna tiders teologers utläggningar av de heliga skrifterna, postillor kallade. Nu låg nog i ordet ”läsare” mera av hån än av aktning. När man begynte hålla nattvardsstunder i hemmen och ej deltog vid altarringen i kyrkan kom benämningen ”separatister”, man skilde sig ifrån mängden, ty det ansågs inte vara rätt enl. nya testamentet att opånyttfödda skulle begå Herrens heliga måltid. Separatister blev länge officiell benämning.

Genom bibelstudiet väcktes även frågan om dopet – var det allmänt praktiserade barndopet, barnbegjutningen, bibelenligt, nej, detta nämnes ej ens någon gång i N.T. Där står klart och tydligt: ”den som tror och bliver döpt, han skall varda frälst”. När en människa medvetet upplever omvändelsen och själv kan uttala sin önskan att följa ordets anvisning och Jesu exempel, då bör dopet äga rum symboliserade att det gamla är förgånget, något nytt har kommit. Jesus begärde själv vid sitt offentliga framträdande av Johannes att få bli döpt, han döpte ej sig själv. Johannes var av Gud fostrad och utsänd att praktisera ”bättringens döpelse”, och han kallades döparen, baptisten.

Och under apostlatiden gick det så till, ordet förkunnades, man hörde, trodde, och lät döpa sig, så lades till, så uppstod församlingen. Så har det tillgått tiderna igenom, om ock stundom i blygsam omfattning, och inte alltid har de döpta, ”omdöpta” kallats baptister, en tidsperiod novatianer efter en betydande ledare, en annan tid pateriner, vilket betyder de lidande, eftersom de fingo utstå så mycket lidande för sin tro o.s.v. Anslutningen till församlingsgemenskapen har alltid varit frivillig. Jesus lärde: ”den som vill, han tage korset på sig och följe mig.”

I Sverige har baptisterna alltid burit det namnet. Ett namn som väl inte stått så högt. I början, och ännu in på detta sekel, har t.ex. folkskollärare som blivit baptister måst lämna lärargärningen, de har av staten diskvalificerats för sin gudstros skull – ateister däremot har man ej hört talats om blivit suspenderade för sin inställning i troshänseende. På senare år har  dock lagar mjukats upp, är man till svenska statskyrkan ansluten ligger väl alla yrken och uppdrag öppna, vare sig man bekänner personlig tro på Gud eller icke, ja, är motståndare t.o.m.
Nu har läget hela tiden varit mer eller mindre tillspetsat, lokalt sett. Här i dessa bygder förekom nog ej förföljelsebeteende, tvärtom, ty det säges i bevarad historik: ”aldrig bemöttes den lilla baptistförsamlingen med fiendskap och trakasserier utan visades tillmötesgående och förtroende”.
Och, hur kom då denna församling till. Jo, samtidigt med att det vid halvsekelskiftet pågick en märklig väckelse i Oviken; ledd av dåvarande komminister Bergström och en prostens son, trol. Kand. Karl Edwall, inflyttade till Kläppe och Hallen baptistfamiljer från norra Dalarna, vilka upptog verksamhet och i Kläppe bildade en baptistförsamling år 1857. En hit till Välje inflyttad bondefamilj från Myssjö berördes från båda hållen av dessa väckelserörelser. Det blev i denna familj, Hans Svenssons, som upprinnelsen till församlingen ägde rum. Far hade berörts av separatistisk mission från Helsingland och en son i familjen blev väckt i Oviken. Så kom hit till Välje på besök en skollärare, Per Andersson från Oviken, den förste baptisten där, en eldig talare och avhöll möten hos Hans Svensson till stor gripenhet och avgörelse just för far själv i gården. Både Hans Svensson och hans hustru och sönerna Olof och Sven blevo i Kläppe döpta och förenade med församlingen där. Det blev på kort tid flera från bygden med i den troende skaran och när tanken på en egen församling mognat bildades här den 3 april 1862 Välje baptistförsamlig av 18 personer utflyttade från Kläppe församling. Namnen på dessa såväl som på alla de övriga under åren anslutna finnes bevarade i den gamla medlemsmatrikeln.

Föreståndare för församlingen blev Hans Svenssons son Sven med soldatnamnet Wallin och han blev föreståndare allt intill sin död år 1891, i 29 år alltså. Klart är att man från början sökte hålla verksamhet möten för egen förkovran, möten för allmänhet, och, möten för barn i synnerhet. Tidvis kom över bygderna väckelsevindar med stor kraft. På 1870 talet ”såg det ut”, enl. uppgift, ”som allt folket i Välje och Myckelåsen skulle bliva omvänt”. En på den tiden väl känd predikare, Anders Bogren från Ockelbo var redskapet. Då inga talare från andra håll kom sköttes förkunnelsen av egna bröder, bland vilka Sven Wallin var den verksammaste. Senare finner vi namnen Lars Nordvall, N.M. Tannlund, pastorn i Hallen, A.P. Källman, som under några år gjorde regelbundna besök – in på 1900 talet en följd av år Johan Hallqvist. Ja, även unge Emil Hallqvist, Nils Carlsson, Olle Ferm m.fl. Även kvinnliga evangelister verkade i olika tidsperioder,

0ch givetvis gjordes besök av predikanter från församlingar inom Jämtland som Östersund, Myssjö, Oviken och Hallen och någon gång av långväga ifrån. Redan före församlingens bildande var hit en mycket verksam skåning, förre folkskolläraren J.A. Hansson, pastorn i Göteborg T. Truve och även pastorn i Stockholm, Anders Wiberg som från början var statskyrkopräst. En O. Palm från Skåne m.fl. verkade här i förstone.

I och med den stora framgången i slutet av 1870 talet väcktes man över lokalbehovet. Ännu hölls mötena mest hos Olof Hansson. Men att bygga ett bönehus var en stor sak, resurserna var minimala varför man räknade med stora uppoffringar. På olika sätt började dock medel samlas inom församlingen och även genom vädjan till meningsfränder utöver landet. Under tvenne vintrar anskaffades timmer och 1884 sattes arbetet i gång. Under 1885 gjorde det mesta. Tvenne bröder, Jon Jacobsson och Anders Jacobsson från Ytterhallen åtog sig byggandet jämte Sven Molander från Höla biträdda av bröder inom församlingen. Det berättas att männen från Hallen gingo till fots hit på måndagsmorgonen, var här till veckoslutet och så gingo de hem – det var det vanliga färdsättet. Tidvis stannade de hemma för egna göromål. Trettondedag jul året 1886 hölls invigningen av kapellet. I denna stora och glada högtid deltogo pastorn K.G. Hallström Östersund, J.P. Berlin Hallen och Anders Backman Kövra.

Ännu var det de nakna timmerväggarna och som bänkar plankor på träbockar och för övrigt rätt enkelt, men rymligt, ja så pass att de funnes som ansåg huset för stort tilltaget. Efter åtskilliga år var övriga snickerier kompletterade och huset målat, så vid 50 årsjubileet 1912 var allt så tilltalande efter den tidens fordringar och skuldfritt vid denna högtid. Ett tiotal år senare pålades plåt som yttertak föranstaltat av vid den tiden verksamme brodern Nils Carlsson. Och efter ytterligare ett tiotal år lades in ett nytt golv jämte andra förbättringar vilket gjordes av bröder från Oviken. Nu senast, för en 5-6 år sedan, en verkligt grundlig renovering till det skick huset nu har verkställt av den grupp medlemmar än är eller då var kvar. Som ingen annan arbetade med detta vår i vintras så plötsligt hemkallade broder Anton Lundgren.
Mera märkbara skiftningar i medlemsstocken har tidvis förekommit. 20 årig hade församlingen nått ett medlemsantal på drygt 60. Men då många bodde i Sunne begärde en gång 18 utflyttning för att bilda en församling där. Sedan decimerades kvarvarande antal mera successivt genom bl. a. emigration till USA och Canada. I timligt avseende var orten klent rustad varför en kontinuerlig utvandring alltid pågått. Dödsfall och annat avskiljande har ju även gjort sitt ingrepp.
När vi nådde in på 1920 talet stod det tämligen stilla. Medlemmarna voro få och till betydande ålder komna. Kapellet var uthyrt för skola och nyttjades mest i kommunalt intresse. Det ryktades även om försäljning av detsamma till annan verksamhet. När det senare blev känt i Oviken gjordes ett besök här och de gamla baptisterna kontaktades. Därvid framkom att intresset för församlingens verksamhet fanns kvar om det dock av olika orsaker blivit lämnat.

Efter en tids funderingar enades samtliga om att begära inträde i Ovikens baptistförsamling och att Välje församling därmed skulle uppgå i Ovikens. En skrivelse uppställdes med namnunderskrifter av dem som funnes kvar i byarna Välje och Myckelåsen och lämnades till Ovikens baptist församling som vid sitt församlingsmöte den 30/9 1926 beviljade framställningen. Välje kom då att räknas som utpost till Oviken. Man emotsåg med detta förfarande att mötesverksamheten åter skulle komma i gång. Så har även skett, även om det tidvis varit i ringa omfattning. Vissa perioder har evangelister varit stationerade här, men dessemellan blott enstaka mötesbesök av församlingens predikanter.

Då det gäller ”Byggnadssällskapet Sanningens Vänner”, som alltfort existerar, justerades dess stadgar sistnämnda år och i sällskapet ingick några medlemmar av baptistförsamlingen i Oviken, och så syntes det hela komma i mera tillfredsställande läge.

Vissa gånger under den gångna tiden har större möteshögtider avhållits. Kapellinvigningen är redan nämnd. Vid pastor Anders Wibergs besök blev det en märklig högtid. Och på pingsten 1876 hade man ordnat ett extra stort barnmöte, vars like ej sedan skådats. Alla barn förutom i Välje och Myckelåsen även Böle, Getåsen, Höge och Kläppe hade inbjudits och hit församlats. En sångargrupp från Myssjö kom och gjorde en god insats. Det berättas att när barnen i led med fanor i täten tågade upp och sångarna då uppstämde: ”Se barnen i skara församla nu sig, trumpeten den ljuder och kallar till krig, vi skrida mot synden för sanning och rätt. Vi trösta på Herren och segern är lätt. Lejonet av Juda som stridde och vann går för oss i striden, vi segrar som han….”, den strålande barnaskaran, det myckna folket, och den mäktiga sången mycket djupt berörde de närvarande. Sist bespisades alla ”utan penningar och för intet”.

Femtioårsjubileet med pastor J.P. Berlin, söndagsskolmissionär Sven Johansson och Johan Hallqvist som talare var också en stor högtid.
Och som de flesta än minnes, må väl Allhelgonadagen 1958 få räknas som ett samtida stormöte, då kapellet återinvigdes. Medverkande voro pastor Hugo Johansson, sekr. Rune Modin, komminister Bengt Svallin och redaktör Ingvar Laxvik. Kapellets historia genom tiderna poängterades av hemmansägare Holger Westberg.

Detta var nu några milstolpar med till omfånget stora möten och man vill hoppas att i sådana möten stora händelser sker, men de verkligt stora händelserna, människobarnets uppgörelsestund med levande Gud, en utkämpad själskamp och vunnen hjärtefrid sker även och kanske oftast i små möten. Även under de senaste trettiotal åren har många fått del av denna nåd, ja, vi vill hoppas många i dessa trakter födde och uppvuxna har goda och förblivande minnen med för livet från Välje kapell.

Som redan nämnts så har kapellet nyttjats förutom som församlingens gudstjänstrum även för vardagsskola i åtskilliga år. Möten har här hållits i filantropiskt syfte, familjehögtider ibland och flera andra religiösa riktningar har gjort besök, Kyrkans tjänare och Frälsningsarmen, och, en i bygderna i lång tid känd förkunnare, pastor O. Olausson, Gärdsta var mången gång här och samlade gärna till barnamöten, o.s.v.

Ekonomiskt sett så framgår av gamla urkunder huru bestämt inriktad man från början var att regelbundet bidraga med medel till gemensam missionsverksamhet inom länets distrikt och yttre mission. Även testamentariskt har missionen ihågkommits. Över alla de goda och trogna som under åren med trosvisshet ingått i Guds folks sabbatsvila känner vi behov av att tacka Gud, Han som givit förlåtelse, framtid och hoppet om evigt liv.

Som en avslutande del nu utdrag ur brev, på begäran skrivna detta år av 90 åriga Margareta Hallen, Örebro. Hon föddes i Välje våren 1873. Hennes farfar var den omnämnde Hans Svensson, och hennes far, Olof Hansson, en mycket verksam församlingsmedlem även han under hela sin levnad, och hemmet, Uppgård var före kapellet både mötes- och skollokal, där tog resetalare in och där hölls logi och kost åt byggnadsarbetarna. Orgeln var en gåva av Olof Hansson, o.s.v. Sångintresserad bildade han kör, som även gick i byar och gärna deltog med sång. Margaretas farbror var Sven Wallin, han som djupt inristade sitt namn i evangeli gärning här.

Vi låter tant Hallén berätta: Kom till tro vid 20 årsåldern och en vacker sommardag 1896 döptes i Hallen av pastor O. Falk. Tillhörde församlingen där till 1911 då hon och hennes man Nils Hallén, med vilket hon ingick äktenskap 1898, flyttade till Malmberget. Inpå 1920 talet avflyttade de till Örebro, och nu sen 8 år är hon änka.

Oviken i juli och augusti 1963 Ivar Ekerby.